Post och inrikes tidningar 1842-07-19
(Texten ej korrekturläst)
|
UTDRAG UR KONUNGENS BEFALLNINGAHAFANDES I J;Ouml;NK;Ouml;PINGS LÄN BERÄTTELSE
OM DEN I NYSSNÄMDE LÄN GÄNGSE S.K. PREDIKOSJUKAN:
"Den ovanliga sjukdom, som varit gängse på flere orter i Länet
och på en del ännu fortfar, egnade sig ock till föremål för min
uppmärksamhet under resan. Jag har förut haft Nåden att berätta
om sjukdomens till- eller aftagande, verkningarne däraf på sinnesstämningen hos folket och de åtgärder jag vidtagit emot sjukdomen. En ytterligare redogörelse, särdeles om mine motiver för berörde åtgärder, torde jag få underdånigst tillägga:
"Dessa åtgärder borde rättas efter sjukdomens verkliga natur och art. De, som på afstånd och efter berättelser bedömt saken, hafva yttrat den mening, att den vore psykisk och följden af ett öfverdrifet religionsgrubbleri. Jag vågar ej förklara denna mening för alldeles ogrundad, utan inskränker mig att anföra följande kända färhållanden. På en del ställen, der så kallade läsare sedan
länge funnits, har icke sjukdomen, icke heller de superstitösa föreställningar, den alstrade annorstädes, vunnit det minsta integ; på andra åter hafva så kallade läsare, sannolikt en sämre art, sökt att använda sjukdomen såsom medel till befrämjande af sitt omvändelsenit, och till den ändan utbredd och underhållit vantron på dess öfvernaturliga egenskap och verkan. Sådant fann jag förhållandet i Hagshult der sjukdomen längesedan upphört. De religösa sammankomsterna i enskilta hua och de villosatser, som inblandats i de religösa föredragen, hafva till den grad väckt missnöje och oro hos den öfriga, för en Cristlig och sedlig vandel väl kända, befolkningen, att af den sednare flere begärt anställande af åtal emot läsarne. Dessa visa ock så inrotat andeligt högmod och sjelfförtroende till sin inbillade högre vishet, att de, till och med oaktat varningar och förmaningar, vägra att afstå från sitt ofog. Och då detta varken har upphof uti, eller annat gemensamt med Predikosjukan å andre ställen än jag redan antytt, har jag ansett mig pligtig att hos Eders Kongl. Maj:ts Justitie-Kanslers-Embete anmäla målet.
"Då man söker sjukdomens orsaker på denna väg, torde det icke vara öfverfödigt att tillse, huruvida icke uti flere av den myckenhet religössa flygskrifter, som utsrömma från Boktryckerierna, framställningssättet är så skarpt upprörande, att det ej kunnat annat än verka ohelsosamt på lifliga och känsliga lynnen, och om icke desssa skrifter, hvarest, på bifogade plancher, andliga ting i bokstaflig mening figurligt framställas, och der man, för att gifva lasten en färg, begagnar bilder af djur och varelser, hvilka icke finna något motstycke i den lefvande skapelsen, och icke med någon grund kunna tänkas i den osynliag och andliga verden. När man läst och betraktat desse målningar och dermed jemför de sjukas tal om vidunderliga djur, som skulla uppstå ut hafvet och märka syndare, deras predikningar emot grannlåt, so haft till följd, att på en del ställen folket åt lågorna och förstörelsen offrat dyrbarheter och prydnader, så synes man vara nära källan åtminstone de fantastiska drömbilderan. Likheten emellan sjuklingarnes föredreg och innehållet i dessa skrifter är icke mindre anmärkningsvärd. Af den ena uraf dessa skrifter skola 4,000 exemplar på kort tid hafva blifvit sålda.
"Om sjukdomens möjliga grund i materiella orsaker, eller dess fysiska art, har mig verligen ingen af Sveriges mera frejdade Läkar velat göra
närmare forskningar. De nedslående och beklagliga följderna af denna epedemi synes dock hafva varit ett tillräckligt skäl, att egna någon tid åt sådan forskningm äfven om den varit mindre gagnelig för vetenskapen. Åt Polismyndigheterna, för hvilka lösningen af detta problem var af så väsentligt vigt, har man lemnat att välja emellan de olika meningar, som polemiskt afhandlades af å ena sidan de Läkar, som, fastän måhända ägnade mindre erfarenhet, hade sjukdomssymtomerne till adglig skärskådan, och dem som dömde efter äldre rön. För min del måste jag detsto hellre omfatta de förres mening, som först efter sjukdomens betänkliga framskridande och den uppmärksamhet den då väckte, de lärda tvisten öppnades. Efter undersökningen af de förta sjukdomsfallen yttrade Provincial-Läkaren, att sjukdomen var nervös och smittsam; till de yttre kännetecknen hörde kramp och lemvridningar; talträngdheten var en följd af en inre oemotståndlig drift, som, när den hejdades, förorsakade patienterne ett ökat lidande. Ännu bibehåller sjukdomen väsentligen samma karakter, och talträngdheten följer alltid i ett sednare stadium. Olikheter finnas väl och hafva funnits. De bestå, med förbigående af det af fåfänga och egennyttiga afsikter låtsade sjukdomstillståndet, som ofta nog förefaller, deruti att sjuklingarne periodiskt annsättas af de krampaktiga ryckningarne,
men icke tala, och att de vid en ovanligt lugn sinnesstämmning
besväras af matthet och olust samt oförmåga till kroppsliga sysslor; hvilka åkommor anfallit afven dem, som förut aj haft någon böjelse för
grubbleri. Detta tyder temligen klart på ett fysiskt lidande. Dragsjukan,
som uppkommer af osund med mjöldrygor och yrsäd blandad säd, sådan som de sednare tvenne årens skördar varit, hade också föregått den sednare epidemien och skördat sina offer, oaktadt jag i god tid varnat för sädens användande utan vidtagande af nödiga, af Läkare anvisade, försigtighetsmått. När således Läkaren afgaf ett sådant yttrande, som ofvan är nämdt, och hans mening bekräftades af sjukdomens epidemiska framfart, förordnade jag den 15 Februari, genom allmän kungörelse, om vidtagande af sådane anstalter, som författningarne föreskrifva vid smittosamma sjukdomars uppkomst. Läkarens regime för sjukbehandlingen trycktes och kringspreds, och läkemedel utdelades. De religiösa rörelserna och vantron följde sjukdomen tätt i spåren. Desse borde motas och bekämpns på öfvertygelsens väg; och så vidt det kunde ligga inom gränsen af mitt embetsåliggande, och icke skulle göra ett ingrepp på den andliga verkningskretsen, sökte jag äfven använda dylika medel samt amodade Presterskapet att lägga vidare hand vid verket. Det skedde, men framgången af deras bemödanden var icke så hastig, som sjukdomens framfart. ;Ouml;fverallt hade sjukdomen i sin början samma verkan på de friskas sinnen: men öfvertygelsen om deras villfarelse mognade långsamt, och först, sedan man funnit att medicin, diet, och ofta ensamt patientens egen goda vilja kunde besegra det fysiska onda. Efter hand som en sådan öfvertygelse blef rådande bland de mera förståndige, uppkom missnöje och oro öfver de förvillades dårskap och motstånd mot den kurativa behandlingen; och allmänna opinionen yttrade sig för en kraftigare polismaktens medverkan till förhindrande af folksamlingarne, som, utom det att de förnämligast bidrogo till sjukdomens utbredande, äfven störde de husliga sysslornas gäng, i det tjenare och hemmavarande barn enträget sökte tillfälle att få afhöra och se sjuklingarne. Uti en ny kungörelse den 7 Mars stadgade jag dei före ett vite (öv den, som tillät folksamlingar omkring de sjuke, eller, som förut var brukligt, utförde dem under bar himmel att tala för åbörarne. Detta verkade väl i så måtto, som folksamlingarne blefvo mindre och vanligen åtskildes, när någon af Ordningseller Sexmän eller Kronobetjeningen nalkades; men derefter började sjuklingarne vandra
omkring och funno skydd hos illasinnade eller fåkunnige, och de fortsatte sina med spasmodiska åtbörder beledsagade tal för mindre antal åhörare. På detta sätt undandrogo de sig jemväl sjukbehandling. Jag utfärdade derföre den 18 Mars en kungörelse, deri stadgades, att dylika kringvandrande, när de funnos utom sin rätta skattskrifningsort,
skulle gripas och infördas hit, antingen att såsom sjuka valdas å Lasarettet, eller också behandlas i polisväg. Efter någon tid förmärktes och klagades deröfver, att ofvannämde oordningar med kringvandringar och folksamlingar ändock fortforo, hvårföre jag genom en kungörelse den 6 sistlidne Maj utsträckte vitet till de friska, som i oträngdt mål söka gemenskap med sjuklingarne eller emottaga dessa på deras kringvandringar, utan alt anmäla dem för ordningsmän; tilläggande några föreskrifter, för att gifva mera allvar åt handhafvandet af mina påbud. Verkan deraf, på en del orter åtminstone, har varit tillfredställande.
"Denna procedur, som från föreställningar och varningar småningom öfvergått till mera allvarsamma åtgärder, i den mån som desse kunde finna stöd uti den återvändande sansningen hos flertalet af folket,
torde hafva varit den till omständigheterna mest lämpliga. Hade sjukdomen blifvit behandlad såsom rent andlig, och således endast mött med undervisning och varning; så skulle säkerligen följderna blifvit betänkligare, än man nu kan bedöma. Presterskapet och Provincial-Läkaren instämde deruti, att de sjuka, när de hunnit ett visst stadium, voro alldeles oåtkomlige på öfvertygelsens väg. Ännu visar sig, att de mest lyckligt begåfvade och kunnigaste Presters bemödande ofta stranda emot det förenade kroppsoch själslidandet. Derernot har man funnit, att patienten, botad för det kroppsliga onda, återkommit till en vanlig sinnesstämning och, om han då haft något minne qvar af sitt förra tillstånd, tänkt derpå med afsky. Att mot de 100 ja l,000:de, som bevistade sammankomsterna omkring de sjuka, tillämpa Kongl.
plakatet emot konventiklar, låg utom möjlighetens gräns, och hade på den fysiska delen af sjukdomen intet verkat, äfven om, som föga sannolikt förekommer, det varit mera verksamt än hvad som vidgjorts till sinnenas lugnande och folksamlingarnes förekommande. Nu har på de flesta ställen sjukdomen afstannat; och om icke hela, åtminstone den ojemförligt största delen af folket, öfvergifvit sin vantro på en Gudomlig uppenbarelse genom sjuklingarna. Härtill har naturligtvis Presterskapets nit och outtröttliga omsorg mycket bidragit; och jag bör icke underlåta, att hos Eders Kongl. Maj:t underdånigst vitsorda och loforda detta nit. En åldrig prestman har genom mångårigt och oegennyttigt nit om helsovården, särskilt påkalladt och anlitadt under sednare tidens sorgliga tilldragelser, förvärfvat sig ortens tacksamhet och högaktning.
"Den medicinska behandlingen har väl icke varit ofelbar, enär åtskilliga patienter, som utgått friska från lasarettet, återfallit i sjukdomen; men orsaken härtill synes vara ingen annan, än att de, återkomne i sin förra
omgifning, låtit af sina beundrares uppmuntrande hyllning hänföra sig till en längtan efter det förra, såsom inspireradt ansedda, tillståndet, ocb derföre frivilligt sökt allt som kunde befordra ett återfall.
"Inom Fryeleds, Rydaholms, Tofteryds och en del af Svenarums socknar är sjukdomen ännu gängse och underhålles af den djupt inrotade vantron, som folket här med ovanlig envishet vidhåller.
"Bland oordningar, som uppkommit genom sjukdomen, var af betänkligare art det uppträde, som före] föll vid hemmanet Spånarp i Barkeryds socken den 14 sistlidne Mars, då Kyrkoherden Wieslandcr på erhållen underrättelse om sjukdomens utbrott infann sig alt meddela råd och söka upplösa folksamlingen, men blef af en af den första enthusiasmen hänförd skara insulterad med ohöfviska ord, och måste fly undan honom tillernadt handgripligt ofredande. Sedan jag låtit Krono-Länsmannen härom hålla ett polisförhör och det blifvit upplyst,
att de brottslige varit i mer eller mindre grad sjuka, lät jag kalla dera mig till mötes vid ;Ouml;ggestorps kyrka, der jag i menighetens närvaro allvarsamt förehöll dem deras uppförande, det de ångerfullt afbådo och erhöllo derefter tillsägelse, att än ytterligare genom afbön söka bereda sig sin Kyrkoherdes tillgift. Denne hade förut gifvit mig tillkänna sin önskan, att saken ej måtte vidare beifras, hvarom han ytterligare anhållit, sedan den föreskrifna afbönen blifvit fullgjord; och således torde ej mera åtgärd härvid vara nödig.
"Vid det sammanträde jag hade med Hagshults innevånare, för att vinna närmare kännedom om de derstädes hållna otillbörliga religiösa
samlingarne, infann sig den, för sin verksamhet till sjukdomens kringspridande och fanatiska tal utmärkte mannen Carl Hallberg, som länge undgått alla efterspaningar. Han visade krampryckningar, fastän troligen frivilligt och med beräkning, och blef derföre till Lazarettet genast införd , hvarigenom han åtminstone tills vidare är hindrad att
fortsätta sina vandringar.
"I Hjelmseryds socken, hvarifrån sjukdomen utgått och der den rasat med mesta styrka, hade jag kallat bönderna mig till mötes. Der var sjukdomen nu alldeles afstannad, och jag erfor, att folket, fritt från vantron, villigt fogat sig efter alla anstalter till, helsotillståndets återställande. Också rådde här emellan åbörarne och deras aktningsvärde och driffige Kyrkoherde, Prosten Hjelmqvist, hvilken dock
endast 1 år varit i Pastoratet, ett ovanligt förtroende, som jag med förmaningar och uppmuntringar sökte befästa."
|
